Från botten till toppen
Efter att jag i helgen var trött och less på det mesta, känner jag att det idag börjat vända. Jag har börjat hitta alla positiva saker som kommer hända och inser även att när dessa saker skett är det inte så lång tid kvar tills jag står på Arlanda igen!
Det känns lite hemskt att se fram emot att åka hem när man är i New York av alla ställen. Men för att vara lite mer tydlig är jag less på att vara Au Pair. Jag tycker om barnen och familjen supermycket men det här med att anpassa sig efter andras scheman och viljor hela tiden och att bo och jobba under samma tak är inte optimalt. Det hade varit en sak om jag haft mina fasta tider och sedan åkt hem till mitt egna hem, men nu blir det lite som att man har jour dygnet runt. Det som också är väldigt segt är att det känns som om livet står helt still. Jag är rastlös och känner att jag behöver ha något "vettigt" att göra. Jag kommer inte någon vart i livet helt enkelt. Jag hoppas att jag kommer in på någon distanskurs för hösten så jag får något att pilla med.
Nog med det tråkiga! Efter att jag kollat i min nedräknings-app gick humöret upp för mig litegrann idag. Det är bara 37 dagar tills Malin kommer hit, 53 dagar tills mamma och Micke kommer och 65 tills pappa och farfar hälsar på! Sen när dem åkt hem är det redan oktober och då är jag i princip redan hemma!
Som pricken över i:et gjorde jag och Elise massa roliga planer för helgen, så nu går jag och längtar till fredag som bara den. Håller även alla tummar och tår jag har för att det ska bli fint väder i helgen!
Denna kille får mig på så himla bra humör, även om han kan vara världens pain in the tush ibland!
