Nu känns det att slutet är nära..
Efter en seg helg så träffade jag Elise igår efter två månader (?!). Det var jättehärligt att träffa henne igen, för hon är det enda som är "hemma" för en här borta. Vi satt mestadels och pratade hela eftermiddagen och kvällen för att ta igen förlorad tid. Vi båda konstaterade att vi är rätt klara som au pairer och det låter superglassigt att vara det, men egentligen är det raka motsatsen.
Nu här på morgonen ansökte jag om att få min flygbiljett hem till Sverige. Så jag får väl veta mer exakt om några dagar vilken tid och allt annat.. Känns så overkligt att det är så pass nära. Satte därför igång att knåpa ihop en avskedspresent till familjen. Då hela familjen älskar att lägga pussel har jag tänkt göra ett pussel med bilder från året som gått. När jag började kolla igenom mina bilder för att se vilka jag skulle använda kom tårarna. Allt jag varit med om under året är helt fantastiska minnen, både med familjen men även med vänner. Det här året är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Det har varit mitt jobbigaste år, men även ett av de bästa.
