Next: kindergarten
Igår var det sista dagen på campen och Alex hade sin graduation från pre-school. Så efter att jag skickat barnen med sina respektive bussar kastade jag mig själv in i duschen och gjorde mig i ordning för att åka till Alex skola. När jag, Sara och Peter kom dit mötte vi upp mormor och gudmor Maria (farbrors fru), och gick in och tog platser. Sara och Fern (mormor) satt och grät innan det ens hade börjat och jag satt nästan och småskratta för jag tyckte det var lite roligt att dem gjorde en så stor grej av att sluta på dagis.
Men skrattar bäst som skrattar sist. Sara är ett känt ansikte i barnens skolor och bland kompisars föräldrar, så hon hade blivit tillfrågad om hon ville hålla ett tal under avslutningen. Oj säger jag bara. Vilket tal! Jag trodde inte jag skulle bli så berörd som jag blev. Som de flesta kanske redan vet går Alex i en skola för dem som har lite svårare att lära sig saker. Han har därför massa special lärare och har svårt att kommunicera, ta in intryck osv. Så när Sara när Sara sa detta grät jag som ett litet barn. "What I want more than anything, is just the chance to really communicate with my son. To know what he's thinking about, what his favorite things are, where he wants to go, and more than anything, to know that he actually understands me when I tell him how much I love him, and then to hear him say those words back to me.."
Vi alla satt och grät, även Peter. Efter alla tal och barnen hade sjungit några sånger åkte jag, Sara, Fern och Maria och åt lunch på en restaurang precis vid havet. Så himla fint och mycket! Dit ska jag verkligen åka fler gånger!
